If life gives you lemons, go ahead and make lemonade
Jag satt och tänkte på hur mycket jag en gång i tiden missade möjligheter som kunde hjälp mig uppnå väldigt mycket idag om jag bara hade vidgat vyerna lite grann. Typiskt dumt. Och det är typiskt dumt att försöka övertala mig om saker när jag är övertygad om motsatsen, jag är envis som tusan.
Idag hade vi besöksdag i campus Valla där gymnasieelever fick komma förbi och lära känna vårt universitet. Det frustrerar mig att se ungdomar utan ambitioner, speciellt i detta land med många möjligheter finns så lätttillgängliga. Denna frustration bygger inte minst på att jag ser mig själv för några år sedan i dessa ungdomar. Om de bara visste vilken ångest de kan komma att uppleva i framtiden av att gå miste om värdefulla möjligheter skulle de dra sig i kragen och helt tänka om idag.
Det känns bra att ha fått upp ögonen för mycket värdefullt i min värld just nu och min lemonade smakar allt bättre med varje citron. :)
Ingenting kommer att hända om inte du får det att hända. Så, om livet erbjuder dig möjligheter - ta vara på dem. Det behöver inte alltid bli något bra utav det du väljer att göra men gör du det kan du åtminstone sluta undra.
Demensföreläsning
Upp och iväg
Mellanmål
Något typiskt dumt är att samtliga i basgruppen vid varje basgruppsträff måste redogöra för varsin vetenskaplig artikel som kan relateras till scenariot ifråga. Mmm typiskt dumt, men jag hittade en bra sådan redan i tisdags och läste igenom den på jobbet i onsdags så its all good. For now. Just nu läser jag den en andra gång för att sammanfatta den kort.
Jan. 25, 2012
Såhär ensamt är det på jobbet nu när min goda vän Nahrin lämnat stan och flyttat till Stockholm. 
Hon har "lämnat skiten bakom sig", if you will. Sådär som vi alla drömmer om att en vacker dag göra.
Hon har "lämnat skiten bakom sig", if you will. Sådär som vi alla drömmer om att en vacker dag göra.
Det har varit skönt att vara hemma och rensa min aura och mina tankar men nu har reality strucked och jag måste tillbaka till verkligheten. Inte kul, men sånt är livet, i allafall nu. Work hard to play hard right? Jag tror inte att det finns något annat sätt att få drömmarna att bli verklighet.
He who has no one has Allah
Om jag hade en lillasyster skulle jag tagit hand om henne som en dyrbar skatt. Jag skulle vara rädd om henne och lära henne allt jag kan med hopp om att det ska hjälpa henne att klara sig i världen. Det skulle såra mig om hon vände sig till någon annan än mig för hjälp med något och jag skulle bli avundsjuk om hon fann en tjejkompis att ersätta mig med. Hennes sår skulle lämna ärr även hos mig och hennes lycka skulle avspegla breda leenden på mina läppar. Jag tror jag skulle vara en sjukt bra storasyster, om jag hade haft en lillasyster.
Alltså vah?! HAHA
Notera hur vi skriver tusen meddelanden per minut, så pratar vi i mun på varandra irl också haha.
♥
Ohh! *ler lite smått för mig själv*
Jag förstår inte människor som inte sitter och ler lite smått för sig själva efter att ha sett den här scenen. (Roman!)
Make it or break it
En av de lärdomar livet givit mig är den att inte desperat arbeta för att uppnå något. Det jag gjort störst framgång i hittills är saker som jag i början av de inte ens var passionerad för eller egentligen visste om att jag ville göra. Min utbildning är en av de, jag påbörjade min utbildning eftersom jag var trött på jobbet och ville jättegärna plugga igen - jag sökte till en av de utbildningar som startar på vårterminen på LiU och kom in. Hela första terminen handlade för mig om att plugga, det var det jag ville göra. Det spelade ingen roll för mig om jag klarade några tentor eller om jag inte förstod något överhuvudtaget, för mig handlade det bara om att plugga. Och det fantastiska är att allt gick som på räls, jag klarade allt på första försöket samtidigt som jag hade roligt med det jag gjorde.
Under de här två åren jag nu pluggat har det kommit tider då jag så desperat velat lyckas med t.ex. en tenta eller orka med vardagen att jag gråtit mig tom på tårar. Jag minns en gång under förra vintern, termin två, då jag satt och jobbade på kvällen men kände inte alls att jag var närvarande psykiskt, jag hade så mycket i skolan, väldigt jobbigt privat och jobbet var bara en plågsam plikt. Det var en kamp att ta sig igenom det passet men jag lyckades. Så skulle jag ta bussen hem men missade den och det blev min brytpunkt - jag ringde mamma och började gråta hysteriskt som ett litet barn. Jag minns att jag inte sa ett enda ord till mamma utan jag bara grät. Jag kunde inte hejda mig själv och inte heller hade jag någon klar bild av vad det var jag grät över. Stackars mamma sa allt som kunde sägas för att trösta någon som inte själv kännde till anledningen till sin sorg. Det var självklart inte det faktum att jag missade bussen som gjorde att jag bröt ihop men det blev den där lilla droppen som fick bägaren att rinna över.
Jag vet vad det egentligen handlade om nu, och jag tror att jag hade listat ut det då också om jag bara hade reflekterat över det, det var den där desperationen. Den tog över mig. Jag ville för mycket och jag kunde ge mitt liv för det. Alltihop hade ju rasat successivt men i mitt huvud just då var det den stunden som tog kol på mig. Jag hade byggt upp (i brist på andra ord) ett behov som jag sedan klängde mig fast vid som att det vore det enda jag levde för. Det är inte sällan som detta händer mig, då jag som person tenderar att hänge mig själv till något jag gärna vill uppnå eller någon jag tycker om väldigt mycket. Hos mig är det alltid allt-eller-inget-scenarion och det är detta jag tror är väldigt fel. Ingenting i världen borde vara en människas enda "livlina". Det borde inte finnas någonting världsligt som antingen gör oss eller förgör oss. Jag kan med erfarenheter som dessa klart hävda att det är den här "avdramatiseringen" av någonting vi är passionerade för som gör att det blir enklare för oss att uppnå.
Det är lättare sagt än gjort - det att ändra på sig själv eller på någonting inom sig men varje dag har vi för att göra de här ändringarna. De dagar jag har här är, enligt mig, till för att jag ska bli den bästa Sara som jag kan bli. Den dagen jag kommer känna att det inte längre finns utrymme för några förändringar eller förbättringar inom mig är förmodligen en dag då min hjärna tagit förväl av världen.
Arbain of Imam Hussein
Miriams zarde
Mammas halawa
Botten av grytan, det som fanns över när jag äntligen kunde äta.Tur att jag fick något iallafall.
Mitt förhållande till mat
Ah. Mat. Sannerligen bland det bästa människan kan unna sig. Imorgon ska jag fasta. Det är väldigt sällan jag går hungrig annars, och särskilt när jag pluggar undviker jag i största möjliga mån att vara hungrig för att jag fruktar att inte förstå något haha(sånt som mamma borrat in i mitt huvud sen barnsben). Jag blir hemskt nojig och går för en matbit när det är något jag inte förstår, och när jag kommer tillbaka är allting solklart. :) Jag älskar mat! Många människor säger att de älskar mat men jag tror på att man älskar mat när jag inte är kräsen. Det handlar för mig om att uppskatta all mat, enkel som glamorös och komplex. Jag är verkligen ingen som föredrar sötsaker framför mat. Salt är socker för mig. Det finns inte i min värld att äta något sött innan maten, det skulle förstöra hela upplevelsen, oavsett vad det är för mat. Sötsaker kan för mig aldrig ersätta den underbara upplevelsen av en varm, nylagad måltid. Ah!
Sanna mina ord när jag säger att jag äter heeela tiden. Jag överdriver verkligen inte nu, och detta har orsakat mig ofantligt många karies genom tiderna för mina tänder får aldrig vila. Men jag äter ändå oftast måltider, småäter gör jag nästan aldrig. Det är bara det att jag äter tusen måltider för mycket om dagarna haha. Det handlar inte om en Snickers till brunch eller kakor innan kvällsmaten utan riktiga måltider - lagad mat. Jag är den som efter en måltid som mättat mig till orörlighet kan efter en timma vara sugen på en ny måltid och jag äter mer än gärna trots mättnad.
Hos Romans mormor på nyår, ahh.
♥
Bara för att äckla dig Roman.
Hopeless dreamer
Det känns som att alla har återvänt till plugg och arbete medan jag fortfarande har mitt dygn omvänt, inga bekymmer om dagarna, inga förpliktelser - bara jag och mina drömmar. Jag önskar jag kunde ha det såhär föralltid. Men vill jag uppnå mina drömmar istället för att bara drömma måste jag fortsätta sträva efter dem, jobba, kämpa, klättra. Nästa berg är inom räckhåll, och även det skall bestigas.
När jag pratade med Matilda igår kändes allt det där jobbiga så nära. Snart är ledigheten slut IGEN och vi ska återgå till campusbussen, sjukdomar, patienter, basgrupp, K2, plugga hela veckan och jobba hela helgen - allt det där som gör livet mindre behagligt. Samtidigt som jag är oerhört tacksam och glad över alla möjligheter jag har i min värld - börjar dagen med tawakalt ala Allah och avslutar den med alhamduliLah - kan jag inte rå för att lägga huvudet på kudden på kvällen och tänka på en annan värld. Den där världen som en del av mitt psyke fastnat i sen några år tillbaka. Jag vet inte längre om jag väntar på en dag då den världen blir verklighet eller en dag då verkligheten utplånar den världen.
Jan. 3, 2012
Jag skulle bara köpa aceton.
♥
I mitt huvud är jag i den där världen, men fysiskt ska jag klä på mig och åka till jobbet snart. Det är fredag, solen skiner och mamma lagar biryani, life is good.
LDL
Mina matmönster de här dagarna - terrible. Jag måste börja leva snart igen haha.
You are what you became
Min morbror säger alltid att man inte bör dramatisera saker hur dramatiska de än är i verkligheten. Om något är dramatiskt, hysteriskt eller galet blir det bara värre om man spelar med i dramat. Allt har en lösning, allt har en utväg och min reaktion kommer avgöra hur jag hittar dit, hur jag hittar ut ur dramat. Jag är den värsta sortens drama-queen. En av de egenskaper jag har som jag ogillar. Jag önskar jag kunde adaptera och tilläpma det tankesätt min morbror förespråkar. En jobbig händelse, rent ut sagt skitsak, kan få mig att ifrågasätta min hela existens haha, det låter överdrivet men så är jag. Jag tror att det är en av de egenskaper människan adapterar av att vara överbeskyddad. Har man upplevt någonting, gått igenom någonting jobbigt eller negativt och lyckats ta sig ut ur det fruktar man det inte längre, iallafall inte i samma utsträckning som man gör om man bara hört om att detta ting är jobbigt och negativt. Vet man om att det finns en utväg, även om man inte ser den omedelbart, är inte rädslan för att fastna eller fara illa lika intensiv.
En faktor som jag tror är ett resultat av denna dramatiska sida av min personlighet är mitt organisationsbehov. Jag känner ingen som är lika organiserad som mig. Jag kan inte göra någonting utan att ha planerat det i förväg. Jag kan inte börja plugga om jag inte har böcker och papper i separata medicinhögar respektive omvårdnadshögar, det går inte! Det är så dumt egentligen, för tanken är väl att minimera riskerna för misslyckande om man planerar och organiserar, men i fler fall än andra finns riskerna där även om jag planerar flera dagar i ända. Det är bara Gud som vet hur morgondagen kommer se ut. Så är det bara. Till exempel om jag ska resa - det finns inte på världskartan att jag gör en spontanresa med spontanpackning. Verkligen aldrig. Som när jag skulle resa med studentambassaden bara över en natt hade jag packat min väska en hel dag innan och dubbelkollade packningen flera gånger om, för att minimera risken för att glömma något. Tror du inte jag sätter mig på tåget och kommer på att jag glömt tandborste? Skön tjej. Och sånt irriterar mig massivt.
Ingenting är egentligen i våra händer, vi tror bara att vi har kontroll. Vi är försedda med en hjärna och riktlinjer för beteende med dessa väljer vi hur vi hanterar saker, men utöver det är vi vilsna. Om jag vet mer, och om jag vet bättre kommer jag hantera saker på ett bättre sätt. Visst är det bra att planera men man ska ha det i åtanke att det finns en högre makt som håller i en mycket mäktigare kontroll än den jag håller i. Trots denna vetskap är jag som jag är haha, men det är helt okej, jag är inte skapad perfekt och jag kommer aldrig bli perfekt. Jag är här för att bli så bra som jag kan bli, och ofantligt mycket hjälp är jag förfogad. Hela vida världen och dess lärdomar, det är bara att ta för sig. Att komma till insikt med att jag har något jag behöver förändra och att det är min uppgift att försöka förbättra mig är halva jobbet. Jag drömmer om att för varje dag, för varje år som passerar veta att jag arbetar på att göra mig av med de egenskaper som får mig och min omvärld att må dåligt. Egenskaper som inte gör denna värld till en bra plats att leva i.
För att återkoppla till överbeskyddandet vill jag hävda att man påverkar sina barn mycket mer än man tror att man gör. Ibland när jag ser föräldrar som låter sina barn bete sig hur illa som helst utan att göra något åt det tänker jag vad synd, vad hemskt att de inte ser vad de gör, inte bara mot sina barn men också mot omvärlden. Detsamma när jag ser föräldrar överbeskydda sina barn, det försvagar barnet otroligt mycket. Det föräldrarna förser sina små barn med kommer dessa barn använda när de sen blir vuxna. Vi bör fråga oss själva vad vill vi att våra barn ska använda för redskap för att ta sig fram i världen?
Dec. 29, 2011
Ja, jag äter frukost nu. Men jag har varit uppe sen nio och är nu jättetrött.
När jag ändå var i stan tog jag mig en vandring i mellandagsrean - värdelöst. Jag tror jag har vant mig vid att shoppa i London, för här har allt bara blivit tråkigt. Once you go London, you never go back. Jag har typ inte shoppat sen sommarn, bara lite nödvändigheter här och var.
Ny leksak
Min nya favoritleksak, sen vår Moulinex pensionerade.
Examensarbete
För att göra något nyttigt av mitt liv, som omväxling, sitter jag nu och letar efter förslag på ämne till examensarbete. Det är hemskt svårt att välja! Jag vill välja ett ämne som matchar mina och min skrivpartners intressen samtidigt som det ska vara lätt att hitta litteraturunderlag för studier i det. Hmm.
